Matematiska och nonverbala inlärningssvårigheter
All neuropsykologiskt inriktad forskning har ändå inte utgått ifrån att tillämpa observationer av vuxna vid klassificering av inlärningssvårigheter hos barn. Studier av undergrupper av aritmetiska inlärningssvårigheter representerar en annan inriktning. Rourke och Finlayson (1978) undersökte 9-14 åriga barn med inlärningssvårigheter vars intelligensutveckling var normal. Försökspersonerna delades in i tre grupper baserat på resultat i läsning, skrivning och aritmetiska prestationer. Den första gruppens barn hade svårigheter inom alla tre områden. Den andra gruppen bestod av barn som hade rätt goda prestationer i aritmetik i förhållande till läsning och rättskrivning. Den tredje gruppen, som är mest intressant i detta sammanhang, bestod av barn vars läs- och skrivprestationer var minst medelgoda men som uppvisade svårigheter inom aritmetik.
Barnen undersöktes mångsidigt med test för språkliga, auditiva, visuella och visuo-spatiala förmågor. En jämförelse av gruppernas profiler visade att inlärningssvårigheterna hos den första och andra gruppen var förknippade med svaga prestationer i språkliga och auditiva test. Dessa barn uppvisade inga svårigheter i de visuella och visuo-spatiala uppgifterna. Barnen i den tredje gruppens barn hade en omvänd profil. Deras prestationer i de auditiva och språkliga testen visade på en god utveckling av dessa färdigheter, medan de visuella och visuo-spatiala testens resultat var svaga. Hos alla barn i denna grupp noterades att den verbala delen i WISC-profilen var starkare än prestationsdelen. Forskarna framlade en hypotes om att dessa barn möjligen hade en funktionell störning i den högra hjärnhalvan som försvårade inlärningen av de matematiska färdigheterna. Den högra hjärnhalvans betydelse har även framkommit i andra undersökningar om inlärningssvårigheter i matematik (se t.ex. Dimond & Beaumont 1972; Wheatley m.fl. 1978). Även om akalkyli hos vuxna oftast har samband med skador i den vänstra hjärnhalvan, kan det hända att tidiga störningar i den högra hjärnhalvan försvårar utvecklingen av förståelsen för de spatiala förhållandena och scheman som ligger till grund för siffersystemet och räknebegreppen (Hartje 1987).
En närmare granskning av fel i aritmetiska uppgifter visade enligt Rourke och Finlayson att barnen hade svårigheter med att förstå matematiska begrepp som hade samband med bristande sensomotoriska erfarenheter. Visuella och psykomotoriska problem har försvårat utvecklingen av orsak-verkanrelationerna i deras konkreta form. Dessa brister påverkar det abstrakta tänkandets utveckling i ett senare skede samt försvårar den matematiska begreppsförståelsen.
Ett försök att bekräfta hypotesen om en funktionsnedsättning i den högra hjärnhalvan gjordes i en undersökning där samma barn undersöktes med test som mätte den motoriska, psykomotoriska och taktila uppmärksamheten (Rourke och Strang 1978). Den tredje barngruppen, som bestod av barn med specifika aritmetiska problem, hade betydande svårigheter med test som krävde komplex psykomotorisk förmåga och taktil uppmärksamhet. Deras prestationer var också märkbart under det förväntade för åldersgruppen. Prestationerna med vänster hand hos barnen i den andra och tredje gruppen skiljde sig signifikant gällande uppgifter som gällde taktil uppmärksamhet (fingeragnosi, skrift på fingertopparna och igenkänning). Prestationerna med vänster hand var betydligt svagare än prestationerna med höger hand hos den tredje gruppen. Dessa upptäckter stöder antagandet om skador i den högra hemisfären.
På basen av Rourkes undersökningar kan man något generaliserat konstatera att vid inlärningssvårigheter som härrör sig ur den högra hjärnhalvans funktion är de starkaste områdena hos barnen främst verbal utantill-inlärning, regelbunden sammanlänkning av grafem och fonem (skrivfelen fonetiskt korrekt) och verbal uttrycksförmåga, samt därtill förmågan att klassificera enligt någon egenskap (t.ex. färg, art m.m.). Prestationer av typen upprepningar av enkla rörelser (t.ex. att knacka med fingrarna) och enkel taktil uppmärksamhet är på rätt normal nivå. Tydliga svårigheter framkommer hos barnen i samband med visuo-spatial organisation och syntes, uppgifter som kräver finmotorisk snabbhet och koordination samt problemlösning. Läsningen är ofta flytande, men läsförståelsen svagare än ordigenkänningen (Rourke 1982, 1989).
Rourke har också gjort iakttagelser om sambandet mellan dessa inlärningssvårigheter och emotionella svårigheter (Rourke 1989). Enligt honom sammanhänger barnens socioemotionella svårigheter dels med brister i den nonverbala kognitiva förmågan, och dels med svårigheter i att uppfatta och producera nonverbala signaler. Barnen har svårigheter att såväl sända som motta meddelanden genom miner, gester och andra fysiska uttrycksmedel. Intressanta är även upptäckterna som tyder på att dessa barns profil i en beteendekartläggning (Personality Intervention for Children) mycket tydligare lutar åt det psykopatologiska hållet än hos barn med andra typer av neuropsykologiska inlärningssvårigheter. Rourke har även funnit psykotiska beteendedrag hos några av dessa barn (Rourke 1989).
Enligt Rourke har brister i det sensomotoriska och visuo-spatiala området samt kroppsuppfattning och taktil uppmärksamhet haft ett inflytande på inlärningen av sociala interaktionsfärdigheter. Några av symptomen liknar sådana som främst förknippas med emotionella störningar. Samtidigt betonar han ändå att dessa faktorer och den risk de utgör är beroende av barnets uppväxtmiljö och hur man förhåller sig till barnets problem.
Även Dencla (1978, 1983) har beskrivit förekomsten av lindrig hemisyndrom i vänster hjärnhalva hos barn med MBD, vars symtom till stor del var identiska med beskrivningen ovan. Kännetecknande är aritmetiska svårigheter (speciellt på lite högre nivå än nybörjarmatematik) och svårigheter i visuo-konstruktiva uppgifter samt sociala färdigheter. Centralt för diagnosticeringen är enligt Denckla motoriska svårigheter i den vänstra kroppshalvan. Centralt för de sociala inlärningssvårigheternas del är problem med förståelsen av miner, gester och röstlägen, en slags affektiv agnosi, och svårigheter med den sociala kontrollen. Enligt honom kan även tal- och läsutvecklingen vara något försenade, vilket framkommer speciellt i den språkliga medvetenheten och språkförståelsen (t.ex. dubbla betydelser, ordlekar, humor, jämförelser m.m.) och ”sociolingvistik” (vad man kan säga åt vem och vilket sammanhang). Dessa senare upptäckter tyder på att en indelning i höger/vänster, språklig/visuospatial, inte ska uppfattas som en absolut dikotomi. Rudelins (1980) beskrivning av samma grupp elever med aritmetiska inlärningssvårigheter baserade sig på hans och Dencklas observationer huvudsakligen från dyslexistudier. Rudel kallar dessa svårigheter icke-dyslektiska inlärningssvårigheter. Förutom de drag som Denckla nämnt lyfter han fram typiska fel i benämningstest, typiska WISC-profiler (prestationssdelen svagare än den verbala delen) samt en mängd utvecklingsmässiga svårigheter (långsam motorisk utveckling, klumpighet, svårigheter i byggnadsuppgifter, fin- och grovmotoriska koordinationssvårigheter såsom t.ex. svårigheter med att hoppa eller hålla balansen.
De ovan beskrivna sambanden mellan aritmetiska inlärningssvårigheter och andra delområden i utvecklingen hos barn med inlärningssvårigheter gör detta ytterst sparsamt beforskade område särskilt intressant ur ett neuropsykologiskt perspektiv. Flera av resultaten bör ännu i detta skede betraktas som preliminära och den neuropsykologiska forskningen har än så länge endast några riktgivande forskningsresultat när det gäller kopplingen till inlärningssvårigheter i matematik (se t.ex. Strang och Rourke 1985; Deloche, Seron & Ferrand 1989; Rourke 1989).
Flera olika neurologiska sjukdomar har rapporterats ha liknande symptom som nonverbala inlärningssvårigheter. Till dessa hör bl.a. hydrokefali, (Fletcher, Francis m.fl. 1992), myelomeningocele (Wills, Holmbeck, Dillon & McLone 1990), traumatiska hjärnskador (Fletcher & Lewin 1988), Williams syndrom (Udwin & Yule 1991), FAS (Streissguth & LaDue 1987), Turners syndrom (Rovet & Netley 1982), Aspergers syndrom (Stevens & Moffit 1988) samt autism (Szatmari, Tuff, Finlayson & Bartolucci 1990).
Trots att klassificeringen av de nonverbala inlärningssvårigheterna ursprungligen utgick från barn med svårigheter i läsning, skrivning eller aritmetik (se t.ex. Rourke 1993) och först utgjorde en undergrupp bland dessa har symptombilden klarnat och forskningen uppnått resultat när det gäller beskrivningen av specifika aritmetiska svårigheter. Materialet som Rourke m.fl. presenterar baserar sig på en liten grupp barn som undersökts kliniskt. När man granskat sambanden mellan specifika aritmetiska svårigheter och nonverbala inlärningssvårigheter sampelbaserat har resultaten visat sig vara minst sagt motstridiga. White, Moffitt och Silva (1992) fann i sitt stora material en dikotomi mellan språkliga och icke-språkliga inlärningssvårigheter endast hos pojkar, men kunde inte upprepa samma resultat hos flickor som hade specifika aritmetiska svårigheter. Inte heller Shalev, Manor och Gross-Tsur (1997) fann belägg för motsvarande indelning i god språklig förmåga och visuo-spatiella problem hos barn med specifika aritmetiska problem, trots att de eftersträvade att följa Rourkes indelningsmodell (se Davis, & Parr, 1997). Liknande upptäckter gjorde också andra forskare: när skillnader i intelligens beaktades visade sig barn med matematik- eller läs- och skrivsvårigheter inte ha problem med den spatiala processeringen i någon märkbar utsträckning (Geary et al., 2000; Morris et al., 1998). Trots att teorin om nonverbala inlärningssvårigheter ser ut att stödjas av forskning bland patienter med neurologiska åkommor (Rourke 1988) verkar den inte tillräckligt tydligt kunna förklara specifika aritmetiska svårigheter. Forskningen som bedrivits bland vuxna tyder på att det krävs en mera detaljerad indelning av de visuo-spatiala processerna för att kunna undersöka kopplingen till räkneförmågan.
