Mångskiftande samarbete vid bedömning

Kartläggning av stödresurser

Stödresurser kan finnas i daghemmet, i skolan eller i eftermiddagsvården, men det kan löna sig att även undersöka familjens vänskapskrets och fundera över vem som kunde vara en lämplig stödperson vid träningen av barnets färdigheter.

Daghem, skola eller eftermiddagsvård

Att diskutera i daghem och skola:

1. Hurdana möjligheter har gruppens lärare att differentiera aktiviteterna så att barnet får möjlighet att träna sina färdigheter (material, datorstödd träning)
2. Finns det i undervisningsgruppen en assisterande person som kunde stöda läraren och eleven i träningen av färdigheterna? Hur kunde detta stöd ordnas?
3. Vilka möjligheter har läraren och övriga personer att erbjuda barnet stödundervisning?
4. Kan daghemmets eller skolans speciallärare stöda gruppens lärare i träningen av barnets färdigheter? Hur kunde detta stöd ordnas?
5. Ifall barnet deltar i eftermiddagsvård efter skolan, kunde där finnas tillfälle för träning av färdigheterna?

Familjen och dess vänskapskrets

Att diskutera vid kartläggning av hemmet och familjens vänskapskrets:

1. Finns det sådana vuxna personer i bekantskapskretsen som regelbundet kunde stöda barnet i att öva sina färdigheter i form av att t.ex. spela brädspel, eller genom att göra uppgifter som barnets lärare föreslagit och diskutera dem?
2. Finns det en familjemedlem som skulle vilja fungera som stöd för barnets färdighetsträning?
3. Har familjen t.ex. en dator eller en Internet-uppkoppling till sitt förfogande, så att barnet kunde öva färdigheterna med hjälp av datorn?
4. Finns det i hemmet spel som stöder matematikinlärningen, som t.ex. Afrikas stjärna, Kimble osv?

Det är dock viktigt att komma ihåg att träningen av färdigheterna ska baseras på barnets behov. Att sätta igång ett alltför stort ”stödmaskineri” kan vara dåligt för barnet, för då börjar vardagen lätt snurra alltför mycket kring svagheterna. Det är viktigt för barnets utveckling att uppväxtmiljön är positiv och inte för stressande.

Om arbetsfördelningen vid bedömning

Vid bedömning av stödbehov hos ett barn i förskola eller nybörjarundervisning spelar förutom barnet själv också föräldrarna, klass- eller gruppläraren, specialläraren i skolan eller i daghemmet, skolans elevvårdsgrupp samt t.ex. psykologen och neuropsykologen i hälsovårdscentralen eller i familjerådgivningen centrala roller. De olika rollerna har utgjorts enligt yrkesgruppernas grundläggande uppgifter.

Föräldrar

Barnets föräldrar är nyckelpersoner vid bedömning av barnets inlärningssvårigheter, samt när det gäller att stöda barnets utveckling. Det är vanligt att föräldrarna redan i hemmet har noterat att barnets kunskaper och färdigheter inte verkar utvecklas på samma sätt som t.ex. hos äldre syskon eller kusiner. Föräldrarna har även en mängd värdefull information om barnets utveckling, och hur barnet fungerar utanför skolan eller daghemmet. Det grundläggande målet med bedömningen är att få en så bred bild som möjligt av styrkor och svagheter i barnets inlärning. Föräldrarnas kunskap om barnet är därmed ett viktigt bidrag till hur väl bedömningen lyckas.

Klasslärare eller lärare i daghemsgrupp

Klassläraren eller barnträdgårdsläraren har en styrka i att de ser barnen som en del av en grupp jämnåriga. Detta ger dem en klar och tydlig kontrollgrupp att jämföra med, när något barn har problem med inlärningen. Lärare kan även använda sig av olika prov eller serier av uppgifter, för att följa upp gruppens färdigheter och på ett enkelt sätt jämföra barnens kunskaper sinsemellan. I bedömningen är klass- eller barnträdgårdslärarens viktigaste uppgift att identifiera de barn som eventuellt behöver extra stöd i sin utveckling. En annan viktig uppgift är att be om hjälp av skolans eller daghemmets speciallärare, så att bedömningen av barnets kunnande kan göras gemensamt så bra som möjligt så att barnet kan erbjudas det stöd som behövs.

Speciallärare eller specialbarnträdgårdslärare

Specialläraren i daghemmet eller skolan har ett individuellt perspektiv vid bedömningen av stödbehov. Specialläraren har vanligtvis bättre möjligheter än klass- och grupplärare att fokusera individuellt på bedömningen av barnets färdigheter och planeringen av stödåtgärder. Om det behövs en närmare utredning av de kognitiva funktioner som ligger bakom ett barns inlärning, bör t.ex. en psykolog eller neuropsykolog anlitas.

Skolans elevvårdsgrupp

Ifall lärarna i skolan är oroliga för ett barns utveckling eller svårigheter med inlärningen, kan de vända sig till skolans elevvårdsgrupp, som vanligtvis består av rektorn, hälsovårdaren, kuratorn och specialläraren. Detta mångprofessionella team gör upp en plan på vilka parter som skall konsulteras i saken, samt ser till att barnet får det stöd som behövs. I finländska daghem finns vanligen inte någon elevvårdsgrupp. När det i daghem uppstår en situation som kräver utomstående stöd för bedömning av barnets inlärning är det daghemsföreståndaren som står i nyckelposition.

Psykolog eller neuropsykolog

Då man vill ha information om de kognitiva funktioner och möjliga brister i dem som ligger bakom ett barns inlärningssvårigheter, är det oftast skolans, hälsovårdscentralens eller familjerådgivningens psykolog man först vänder sig till. I psykologens utlåtande jämförs de specifika svårigheter som upptäckts med barnets kognitiva prestationsprofil och tidigare kunskap om utvecklingen (Paananen, Aro, Kultti-Lavikainen & Ahonen, 2005). Utredning om inlärningssvårigheter görs även av neuropsykologer, dvs. en psykolog som är specialiserad i neuropsykologi. I en neuropsykologisk utredning bedöms barnets förmågor och specifika svårigheter och de bakomliggande orsakerna till inlärningssvårigheterna analyseras på samma sätt som i en psykologisk utredning. Med hjälp av en neuropsykologisk utredning kan man dessutom ta reda på hur neurologiska sjukdomar och hjärnskador inverkar på inlärnings- och funktionsförmågan, samt undersöka hur kognitiva svårigheter och möjliga strukturella eller funktionella avvikelser i hjärnan hänger ihop.

Läs mer om psykologens utredning

Läs mer om psykologiskt test och förvaring av information

Samarbetet mellan hem och (för)skola

Kommunikation mellan hem och (för)skola

Information om läroplanen, undervisningens anordnande, elevvård och möjlighet att delta i samarbete mellan hem och (för)skola bör ges åt vårdnadshavare (Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2004). Förskole-/klassläraren inleder oftast detta samarbete i början av läsåret med ett föräldramöte, där man kan komma överens om hur man informerar om händelser i (för)skolan och om barnets utveckling. Det centrala i kommunikationen är växelverkan: även föräldrar bör ha möjlighet att ställa frågor och berätta saker. Växelverkan vuxna emellan bör finnas också eftersom de meddelanden barnen förmedlar mellan hem och skola kan förändras under vägen, och tolkas på mycket olika sätt. Ju öppnare klimat man upprätthåller, desto lättare blir samarbetet mellan hem och (för)skola. Då växelverkan mellan hem och (för)skola är omedelbar, är det lättare för båda parter att ta kontakt i ärenden gällande barnet, även när det handlar om svårare saker. Exempel på sådana är t.ex. svårigheter gällande inlärning eller uppförande. Därför rekommenderas att övriga lärare som arbetar med eleven, specialläraren, hälsovårdaren och eventuellt även skolpsykologen presenterar sig på föräldramöten, och berättar om sitt eget jobb.

Möte som en form av samarbete vid problem som gäller inlärning

Vid ärenden som gäller inlärningssvårigheter är det skäl att komma överens om en gemensam tidpunkt för möte. Förhastat skrivna meddelanden eller diskussioner i (för)skolans korridorer med föräldrar som har bråttom till jobbet är inte ett bra sätt att kommunicera på. Till gemensamma möten kan vid behov kallas även övriga sakkunniga, som t.ex. skolans rektor, skolpsykologen, skolkuratorn, terapeuter som arbetar med barnet osv. Ifall andra personer deltar i mötet, borde detta dock först diskuteras med föräldrarna. Då man kommer överens om mötet lönar det sig att betona att syftet med mötet är att tillsammans diskutera ärenden gällande barnets inlärning. För att kunna förstå barnets situation bättre, är föräldrarnas synpunkter av stor vikt. Föräldrarna bör informeras om att (för)skolan vill barnets bästa och att läraren uppskattar barnet, accepterar familjemedlemmarna som likvärdiga parter samt respekterar familjens utgångspunkter och värden (Duncan 2007; Saloviita, 1999). Det är skäl att förbereda sig noggrant inför mötet, och ta med dokument gällande barnets inlärning och (för)skolan. Det är viktigt att läraren kommer ihåg att använda ett vanligt språk samt undvika professionella begrepp (Reid & Valle, 2004; Saloviita, 1999), så att föräldrarna förstår det som berättas om deras barn. Det är bra att göra upp ett skriftligt PM som sedan kan fungera som grund för planering och uppföljning av barnets inlärning. I alla diskussioner som berör barnet bör barnets bästa betonas.

Barnets deltagande i möte

Barnet borde själv ha möjlighet att delta i mötet och berätta om sina erfarenheter (Koppinen, Korpinen & Pollari, 1994). Dessutom är det viktigt att se till att det inte pratas över huvudet på barnet, som om barnet inte alls skulle vara närvarande. Det lönar sig också att komma ihåg att barnet kan uppleva att han eller hon är den enda som har svårigheter. Detta är något som behöver klargöras, och barnet bör få hjälp med att se sina egna styrkor i relation till sina inlärningssvårigheter. Ifall barnet inte vill eller har möjlighet att delta i mötet, ska det ändå öppet berättas för barnet vad som diskuterats.

Inlärningssvårigheter kan väcka många slags känslor och reaktioner

Barnets svårigheter som berör (för)skolgången kan väcka många olika slags känslor och reaktioner hos föräldrarna. Föräldrarna kan t.ex. känna skuld, eller också förneka hela situationen. Att acceptera att ens eget barn har inlärningssvårigheter kan vara svårt för föräldrarna om de inte har tillräckliga kunskaper om vad inlärningssvårigheterna är, hur inlärningssvårigheterna framträder och vad de betyder för det egna barnets del. Föräldrarnas kulturella och erfarenhetsmässiga bakgrund inverkar väsentligt på denna förståelse (Reid & Valle, 2004). Föräldrarna kan t.ex. ha tråkiga minnen från sin egen skoltid, då man inte nödvändigtvis förstod sig på inlärningssvårigheter på samma sätt som man gör numera. Det är även möjligt att föräldrarna själva blivit bemötta negativt och vill skydda sina barn från detta. Enligt Määttä (1999) borde läraren ta reda på vilken uppfattning föräldrarna har om sitt barns situation, och hur mycket de vet om saken. Dessutom bör man notera att en del föräldrar kan behöva mer tid än andra för att bearbeta saken. Föräldrarna erbjuds möjlighet att återkomma till saken senare, ifall det är något de bekymrar sig över, eller ifall det uppstår nya frågor de skulle vilja diskutera.

Bedömning av inlärningssvårigheter – samarbete mellan (för)skolan och hemmet

Förskoleläraren/klassläraren följer med barnens aktiviteter varje dag och får därmed en mängd värdefull information om barnens inlärning: samtidigt kan läraren bedöma barnets färdighetsutveckling i relation till de jämnåriga. Föräldrarna har däremot en hel del kunskap om barnets tidiga utveckling. Dessutom har de rikligt med observationer och erfarenheter av barnets läxläsningssituationer samt om hur barnet fungerar i vardagen. Föräldrarna kan berätta ifall grundläggande omständigheter, som sömn och kost, är i ordning eller om det i barnets familjesituation eller kamratrelationer finns något sådant som kunde förklara svårigheterna i barnets inlärning. All denna kunskap är bra att delge alla parter då man försöker förstå svårigheterna i barnets inlärning, samt vilka faktorer som påverkar inlärningen. I bedömningen av barnets inlärningssvårigheter har föräldrarna sin egen viktiga roll (Paananen, Aro, Kultti-Lavikainen & Ahonen, 2005).